Fasadbelysning med solceller är den enda utomhusbelysning som går att sätta upp på en husvägg utan elektriker, utan kabelgenomföring och utan att bila i sockeln. Det är också den placering där en solcellslampa oftast gör sina ägare besvikna, av en enkel anledning: väggen du vill lysa upp är sällan den vägg som får sol.
Tänk igenom vilken vägg det faktiskt handlar om. En sydfasad laddar utan problem, men det är sällan där ytterdörren sitter. Entré, altandörr och baksida hamnar ofta i norr eller öster, och en armatur med panelen i locket får där bara diffust himmelsljus – tillräckligt för att ladda något, aldrig tillräckligt för en hel kväll.
Gå runt huset en solig dag och notera vilka väggar som har direkt sol mellan tio och tre. De väggarna klarar armaturer med inbyggd panel. Övriga väggar behöver en annan lösning, och den är väl beprövad.
En solcellsarmatur med panelen skild från lampan, kopplad med kabel, är det som får fasadbelysning att fungera i praktiken. Lampan sitter där ljuset ska vara; panelen skruvas på takfoten, på gaveln, på garagetaket eller på en solig hörnbit av väggen. Kabeln är oftast tre till fem meter, så mät sträckan innan du beställer och dra kabeln längs en list eller en fog där den inte syns.
Panelen ska luta uppåt mot himlen. På en fasad frestas man att skruva den platt mot väggen, lodrätt – då tappar den en stor del av dagens skörd. En liten vinkelkonsol som lutar cellen mot söder är den billigaste uppgraderingen som finns.
Runt två meter över marken, strax ovanför dörrkarmen, är standard och fungerar för de flesta hus. Lägre ger en tajtare ljuskägla och mer bländning rakt i ögat; högre sprider ljuset bredare men blir samtidigt svagare på marken och lyser lättare in till grannen.
Varmvitt 2700–3000 K är rätt på nästan varje svensk fasad, särskilt på trä och rödfärg. Kallvitt 6000 K gör en villavägg institutionell och drar dessutom mer insekter till dörren.
Skruva i en regel eller i läkten bakom panelen, inte bara i ytterpanelens tunna bräda. Använd rostfria skruvar; förzinkade ger svarta rinnmärken på trä inom en säsong. Täta ovanför bottenplattan och lämna underkanten öppen – vatten som ändå kommer in ska kunna rinna ut igen. Silikon runt om hela plattan stänger in fukten i väggen, vilket är precis fel.
På puts och betong gäller plugg och rostfri skruv; i tegel borrar du i fogen, inte mitt i stenen. Under ett takutsprång räcker IP44. På en fri gavelvägg där regnet slår in, välj IP54 eller IP65.
Här behövs raka besked. Fasadbelysning behövs som mest i november, december och januari, och det är exakt de månader då en liten panel i Sverige knappt laddar något alls. Solen står lågt, dagen är kort och himlen grå. En solcellsarmatur som lyser åtta timmar i juli kan i december inte tända alls.
Slutsatsen är inte att låta bli, utan att fördela rätt. Låt den ena viktiga ljuspunkten – ytterdörren – gå på el från huset eller på en hybridarmatur med nätreserv, och låt solceller sköta det som är trevligt snarare än nödvändigt: baksidan, förrådsdörren, garagegaveln, husnumret, accentljuset på en vägg. Då är sommarhalvårets prestanda en vinst i stället för ett löfte som spricker i november.
Bara med separat panel monterad på en solig del av huset. En armatur med inbyggd panel laddar aldrig fullt på en norrvägg.
Omkring två meter, strax över dörrkarmen. Högre placering sprider ljuset bredare men gör det svagare och mer benäget att lysa in till grannen.
Nej, inte som säkerhetsbelysning. Solcellsarmaturer på fasad ger orienteringsljus och stämning; en strålkastare som ska lysa upp en infart eller mata en kamera behöver nätström.
Vanligen tre till fem meter, ibland upp mot tio. Mät från lampans plats till närmaste soliga yta innan du väljer modell.
Ska tomtgränsen lysas upp i stället passar solcellslampor för staket.
