En art deco lampa känns igen på geometri i stället för dekor: trappstegsformer som smalnar av uppåt, solfjäder- och solstrålemotiv, räfflat och kannelerat glas, mässing eller krom mot svart, och sten som marmor eller onyx i foten. Formspråket hör till mellankrigstiden, med tyngdpunkt kring 1925 till 1935, och det är den enda historiska stilperiod i belysning som är genomgående symmetrisk.
Uttrycket kommer från världsutställningen i Paris 1925, Exposition internationale des arts décoratifs et industriels modernes, som gav hela epoken sitt namn i efterhand. Det avgörande för just belysning var något annat som hände samtidigt: elektriskt ljus hade blivit vanligt i hemmen tillräckligt nyligen för att fortfarande vara ett problem att lösa. Den nakna glödlampan var för hård att titta på, och lösningen blev att antingen sila ljuset genom bearbetat glas eller att vända hela armaturen uppåt och låta taket bära ljuset tillbaka ned.
Därav de två armaturtyper som definierar perioden: den frostade eller räfflade skålen, och den uppåtriktade lampan. Båda är fortfarande bland de bländfriaste konstruktioner som finns, av samma skäl som då.
Sverige gick sin egen väg genom samma årtionde, under namnet svensk grace. Orrefors graverade glas av Simon Gate och Edward Hald väckte uppmärksamhet just i Paris 1925. Ivar Tengboms Konserthus stod klart 1926, Gunnar Asplunds stadsbibliotek 1928 – båda med den stramare, mer klassicerande hållning som skiljer den svenska varianten från den franska. Perioden blev kort: Stockholmsutställningen 1930 vände formspråket mot funktionalismen, och det dekorativa uttrycket försvann nästan över en natt.
Det förklarar varför äkta svensk art deco-belysning är ovanlig och varför dagens utbud i genren nästan uteslutande är nytillverkat i periodens formspråk snarare än originalföremål.
De två perioderna ligger tjugo år isär och delar knappt någon form, men blandas ihop ständigt i annonser.
Ser du en böljande linje är det jugend, och det ligger under jugend lampa. Ser du en trappa eller en solfjäder är det art deco. En lampa som påstås vara båda är oftast ingendera.
Art deco är byggt för höga tak. Periodens lägenheter hade 280 till 320 cm, och armaturerna är ritade för att synas underifrån på ett avstånd. I en modern bostad med 250 cm takhöjd fungerar samma formspråk, men bara i vissa typer: taknära modeller, vägglampor och bordslampor bär över, medan flerarmade kronor och långa pendlar blir för dominanta.
Färgmässigt är genren kompromisslös. Svart och guld, kräm, jadegrönt och koralrött är periodens palett, och den vill ha en enfärgad bakgrund. Mot ett mönstrat tapetmönster blir en art deco-armatur bara ett mönster till. Mot en slät vägg i mörk kulör blir den ett objekt.
Genren är ritad för glödlampa, och det märks särskilt i det räfflade glaset. Räfflorna är gjorda för att bryta ljuset från en punktformig, varm källa – med en LED-kolv som har flera hårda ljuspunkter tecknar sig varje punkt separat i glaset, och effekten blir rörig i stället för strimmig. Välj därför opal kolv eller en filamentkolv med ett enda långt, jämnt filament i varje armatur där glaset är bearbetat.
I badrum styr zonerna: minst IP44 i zon 2, det vill säga inom 60 cm från badkar eller dusch. Marmor, obehandlad mässing och tygskärmar hör inte hemma där.
Två armaturer i art deco per rum är gränsen. Fler och rummet blir en scenografi. Den vanliga och fungerande fördelningen är en dominant armatur som får bära uttrycket – en taklampa eller en stor bordslampa – och sedan neutrala ljuskällor för resten av lumenbehovet. Ett rum vill ha 100–200 lumen per kvadratmeter fördelat på minst tre punkter, varav minst två under ögonhöjd, och de punkterna behöver inte alla vara periodstil.
Vill du ha ett varmare och mindre strängt uttryck ligger femtio- och sextiotalets formspråk under retro lampa. Vill du ha signerade lampor med känd formgivare i stället för en period finns de under design lampa.
Ungefär 1920 till 1939, med tyngdpunkt 1925 till 1935. I Sverige är perioden kortare, eftersom Stockholmsutställningen 1930 vände formspråket mot funktionalismen.
Nej. Krom och förnicklad mässing hör lika mycket till perioden som guldtonad mässing, och den kromade linjen är den strängare av de två. Det som däremot inte hör hit är antikbehandlad koppar och rostiga ytor – patina är ett senare ideal.
Ja, om du väljer taknära armaturer, vägglampor och bordslampor. Flerarmade kronor och långa pendlar behöver 270 cm eller mer för att inte dominera rummet.
I praktiken används orden om varandra. Räfflat glas har parallella spår i ytan, oftast lodräta; kannelering är samma princip lånad från klassiska kolonner. Optiskt gör de samma sak: de bryter ljuset i lodräta strimmor och gör kolven osynlig från sidan.
I ett rum med ljust tak och en vägg som tål att ljuset samlas där. Ett mörkt tak äter upp mer än halva ljusmängden, vilket gör den uppåtriktade skålen till ett vackert men verkningslöst val i ett rum med mörk takfärg.
