En art deco taklampa bygger på geometri: trappstegsformer som smalnar av uppåt, räfflat eller kannelerat glas i lodräta spår, solfjädermotiv i skärmkanten, och mässing eller krom mot svart. Formspråket hör till mellankrigstiden, med tyngdpunkt kring 1925 till 1935, och det är i taket periodens ambition syns tydligast – armaturerna är ritade för att betraktas underifrån, på avstånd, i rum med betydligt högre tak än dagens.
Taklampa är ett paraplyord för fem konstruktioner som gör olika saker, och i den här genren är typvalet viktigare än vanligt, eftersom formspråket är stort och symmetriskt. Beslutet styrs av takhöjden och av vad som står under lampan.
Typ, byggmått och var den hör hemma TypBygger under taketKräver takhöjdHör hemma Plafond i räfflat glas8–20 cmfrån 240 cmHall, sovrum, gångyta Uppåtriktad skål på kedjor30–60 cmfrån 260 cmVardagsrum med ljust tak Pendel med kupa i opal eller räfflat glasFritt hängande, 30–150 cmfrån 240 cm över en möbelMatbord, hall Flerarmad krona i trappstegsform50–90 cmfrån 280 cmMatsal, hall i två plan Rad av små pendlarSom ovan, fördelat på längdenfrån 250 cmLångt bord, köksbänkRegeln som räddar flest köp: i en gångyta ska det vara minst 210 cm fri höjd under lampans underkant. Över en möbel gäller regeln inte. Med en svensk standardtakhöjd på 250 cm och en lampa någon annanstans än över bordet är svaret nästan alltid en art deco plafond i stället för en pendel.
60–70 cm mellan bordsskiva och lampans underkant. Med en bordshöjd på 75 cm hamnar underkanten alltså 135–145 cm över golv. Diametern ska ligga på en tredjedel till hälften av bordets bredd; på ett bord som är 90 cm brett betyder det 30–45 cm. För en flerarmad krona gäller i stället att den bör vara ungefär 30 cm smalare än bordet, så att ingen slår i den när stolen skjuts ut.
Elektriskt ljus var nytt nog under tjugotalet för att fortfarande vara ett problem att lösa. Den nakna glödlampan var för hård att titta på, och två lösningar blev periodens signatur.
Det bearbetade glaset. Räfflor eller kanneleringar i lodräta spår bryter ljuset i strimmor och gör kolven osynlig från sidan. Det är en optisk lösning, inte en dekorativ, även om den råkade bli vacker.
Den uppåtriktade skålen. Hela armaturen vänds mot taket, som får kasta ljuset tillbaka ned. Nästan helt bländfritt och fortfarande en av de mjukaste ljusfördelningar som går att få. Priset är att ett mörkt tak äter upp mer än halva ljusmängden – i ett rum med mörk takfärg är den uppåtriktade skålen ett vackert men verkningslöst val.
Sverige gick sin egen väg genom samma årtionde, under namnet svensk grace. Orrefors graverade glas av Simon Gate och Edward Hald väckte uppmärksamhet på världsutställningen i Paris 1925, samma utställning som gav hela epoken sitt namn. Ivar Tengboms Konserthus stod klart 1926 och Gunnar Asplunds stadsbibliotek 1928, båda med en stramare hållning än den franska varianten. Perioden blev kort: Stockholmsutställningen 1930 vände formspråket mot funktionalismen. Det är därför äkta svensk art deco-belysning är ovanlig och dagens utbud i genren nästan uteslutande är nytillverkat i periodens formspråk.
Periodens lägenheter hade 280 till 320 cm takhöjd, och armaturerna är dimensionerade därefter. I en modern bostad fungerar formspråket, men typvalet blir avgörande: taknära modeller och enkla pendlar bär över till 250 cm, medan flerarmade kronor behöver 280 cm för att inte dominera.
Färgmässigt vill genren ha en slät bakgrund. Svart och guld, kräm, jadegrönt och koralrött är periodens palett, och mot en mönstrad vägg blir armaturen bara ett mönster till. Två armaturer i art deco per rum är en rimlig gräns – fler och rummet blir en kuliss.
Ungefär 1920 till 1939, med tyngdpunkt 1925 till 1935. I Sverige är perioden kortare eftersom Stockholmsutställningen 1930 vände formspråket mot funktionalismen.
I ett rum på ungefär 4 × 4 meter fungerar 50–60 cm för en central taklampa. Under 10 kvadratmeter blir 35–45 cm rimligare. Hänger lampan över en möbel styr möbelns bredd i stället för rummets.
Bara om taket är ljust och rummet litet. Indirekt ljus förlorar mycket i vägen upp och tillbaka, och ett rum vill ha 100–200 lumen per kvadratmeter totalt. Räkna med minst två ljuspunkter till, under ögonhöjd – en art deco bordslampa eller en art deco vägglampa fyller den rollen inom samma formspråk.
Tjugo år och en grundprincip. Jugend är 1890 till ungefär 1910, organiskt och asymmetriskt med växtmotiv och svängda linjer. Art deco är 1920 till 1939, geometriskt och symmetriskt med räta vinklar, trappsteg och cirkelsegment. Ser du en böljande linje är det jugend.
Ja, ofta bättre än med tidstrogna möbler. Genren är sträng nog att fungera som ett enskilt objekt i ett neutralt rum, och det är så den oftast ser bäst ut i dag. Vill du ha ett mjukare uttryck ligger femtio- och sextiotalets formspråk under retro taklampa.
