En art deco vägglampa är oftast en av två saker: en halv skål i räfflat eller frostat glas med öppningen uppåt, eller en solfjäderformad skärm i glas mot en mässingsplatta. Båda kommer ur samma mellankrigstida uppgift – att göra det nya elektriska ljuset uthärdligt att sitta i – och båda löser den genom att aldrig visa ljuskällan. Det är därför genren fungerar ovanligt bra på just väggen, där lampan sitter i ögonhöjd och bländning märks direkt.
Vänd hela armaturen mot taket och låt taket kasta ljuset tillbaka ned. Resultatet är nästan helt bländfritt, ger inga hårda skuggor och tvättar väggen med ett jämnt sken. Det var en ny idé på tjugotalet och det är fortfarande en av de mjukaste ljusfördelningar som går att få.
Priset är att den kräver ett ljust tak. Ett mörkt tak äter upp mer än halva ljusmängden, vilket gör en uppåtriktad skål till ett vackert men verkningslöst val i ett rum med mörk takfärg. Den kräver också höjd: 170–190 cm över golv mätt till lampans mitt, så att ljuset hinner spridas innan det når taket. Sitter den lägre får du en het fläck rakt ovanför lampan.
Genren är symmetrisk och vill sitta i par. En ensam uppåtriktad skål mitt på en vägg ser oavslutad ut; två som flankerar en spegel, en öppning eller en soffa gör precis vad formspråket är byggt för. På en lång vägg fungerar 200–250 cm mellan lamporna, så att ljuskilarna möts utan att helt överlappa.
Det som däremot inte hör hit är böljande växtlinjer och asymmetri. Det är jugend, tjugo år tidigare, och ligger under jugend vägglampa.
Sverige gick sin egen väg genom samma årtionde, under namnet svensk grace. Orrefors graverade glas av Simon Gate och Edward Hald väckte uppmärksamhet på världsutställningen i Paris 1925 – samma utställning som gav epoken sitt namn. Ivar Tengboms Konserthus stod klart 1926 och Gunnar Asplunds stadsbibliotek 1928, båda med en stramare hållning än den franska varianten. Stockholmsutställningen 1930 vände sedan formspråket mot funktionalismen, vilket gör perioden kort och äkta svenska armaturer från den ovanliga.
Sitter lampan i ett badrum styr zonerna. I zon 2, inom 60 cm från badkar eller dusch, krävs minst IP44 och närmare gäller strängare krav. Vid en spegel sitter sidoljus bäst i 160–190 cm höjd, ett på var sida – en enda lampa ovanför spegeln ger skuggor under ögon och haka. En sluten opalkupa mot mässingsplatta är den periodform som oftast finns i IP44-utförande.
Väggarmaturer i genren är byggda för E14 eller E27 med liten kolv, eftersom utrymmet i skålen är begränsat. Kontrollera alltid kolvens maximala längd och diameter; marginalen är ofta några millimeter, och en kolv som sticker upp över skålens kant förstör hela poängen med den uppåtriktade konstruktionen.
Mot räfflat glas gäller en särskild regel: räfflorna är gjorda för en punktformig varm källa, och en LED-kolv med flera hårda ljuspunkter tecknar sig som flera punkter i glaset. Välj opal kolv eller en filamentkolv med ett enda långt jämnt filament. Färgtemperaturen ska ligga på 2200 till 2700 K – extra varmvitt klär mässing, alabaster och kräm, medan 4000 K gör guld grått. Ra 90 eller högre där ljuset faller på metall och sten. Dimning kräver dimbar kolv och en dimmer för bakkantsdimning, ofta märkt RC eller trailing edge.
170–190 cm mätt till lampans mitt om den är uppåtriktad, 160–175 cm för en sluten kupa, 150–170 cm för en form som lyser både upp och ned, och 110–130 cm vid en säng. Uppåtriktade armaturer sitter högst av alla, eftersom ljuset behöver avstånd till taket.
Inte tekniskt, men formspråket är symmetriskt och en ensam armatur mitt på en vägg ser oavslutad ut. Två som flankerar något – en spegel, en öppning, en soffa – är hur genren är tänkt att användas.
I en hall eller korridor, ja. I ett vardagsrum, nej. Ett rum vill ha 100–200 lumen per kvadratmeter fördelat på minst tre ljuspunkter. Komplettera uppifrån med art deco taklampa eller art deco plafond.
Geometrin. Art deco är symmetriskt och rätvinkligt, med trappsteg, solfjädrar och cirkelsegment. Jugend är organiskt och asymmetriskt, med växtmotiv och svängda linjer. De ligger tjugo år isär och delar knappt någon form.
Ofta bättre än med tidstrogna. En art deco-vägglampa är sträng nog att fungera som ett enskilt objekt i ett neutralt rum. Vill du ha ett mjukare uttryck ligger femtio- och sextiotalets formspråk under retro vägglampa.
